Funderingar
Sitter med mitt 3miljonersbitars pussel - mitt liv.
Att inse så här i efterhand att man har gjort den allra sista skriftliga tentamen skrämmer livet ur mig. Om tre månader är vi legitimerade tandhygienister. Planeringen inför examens-cermonin började också lite smått idag, snacka om att jag fick stora fjärilar i magen. Det känns som om jag har så mycket kvar jag vill lära innan jag beger mig ut i arbetslivet. Riktigt fullärd blir man ju aldrig, och man kommer ju lära sig oerhört mycket när man väl har kommit sig ut. Men jag känner en viss oro inför praktiken... Det känns som man inte riktigt är bekant med hur det funkar ute i "verkligheten", det kommer inte fungera som vi har det på studentkliniken. Det hade varit önskvärt om man hade fått sig några dagars askultation och se hur "riktiga" tandhygienister utför en behandling. Vad dom prioriterar, hur de arbetar, hur de tänker. Jag hoppas att när det väl är dags för praktik, att det kommer att gå bra. Att jag får in mina egna rutiner, mina egna tidsuppfattningar om olika behandlingar, att jag får det stöd och den hjälp jag behöver. Jag hoppas att jag kommer åka från Arvidsjaur med stärkt självförtroende och ett leende på läpparna!
Jag känner sådan oro och ovisshet över hur framtiden kommer att se ut. Det känns som om hälften av klassen redan har fått jobb och själv sitter jag här utan ett skrivet cv och utan ett riktigt svar för mig själv om jag ska gå ett tredje år eller ej. Så här spontant så känns det som om jag ska gå det, 1års extra kunskap är ju en stor fördel. Dessutom är det ju utformat så att det ska kunna gå att arbeta samtidigt, men att söka jobb är svårt när jag inte vet vad som "händer med mig" efter sommaren. Vars kommer jag att vara?
Många tankar svävar i huvudet. Jag vill bara ta en dag i taget och känna lugnet, jag vill inte stressa mig in i alla normer som finns om att skynda sig att skaffa en utbildning, få sig ett jobb, slå sig ner och bilda familj. Jag är 20 år, jag har hela livet framför mig. Jag måste skaffa mig minnen för livet. Att klämma in lite annat emellan dessa normer skull int va helt fel. Några semester-resor, några upptåg med kompisar, se några konserter, gå en step-kurs, bygga den där väderkvarnen med pappa (som vi pratat om i 10 år :)), rensa fisk i Norge.. Minnesvärda grejer!
Under min studieperiod har jag lagt mycket åt sidan, har satsat stenhårt på pluggandet. Har även lagt ner mycket tid på innebandyn, där jag lyckats ta stora kliv. Detta har gjort att jag har "valt bort" allt som har med det sk. studielivet att göra. Alla klassfester, alla grillningar, alla sittningar, alla upptåg. Känns tråkigt, de minnen jag kommer att ha med mig från studieåren kommer inte vara från några galna studentfester. Men minnen har jag ändå! Exempelvis alla timmar av tandstensskrapning i labb, tafatt i behandlingsbåsen, hoppandet på bänken, "Marina Mutans Millionar", alla dispyter med lärare och ledning, film-inspelningen... Ja, vi har kämpat oss igenom mycket de här åren och det har varit en tuff utbildning med höga krav.
Jag har heller inte varit hemma så ofta, och det gör ont. Men jag antar att det är så här det känns att växa upp. Man måste till slut släppa taget och bli en egen individ. Det känns iallafall skönt att bara ha vetskapen om att mamma, pappa & lilla Tina är där hemma och blir jätteglada när jag kommer hem <3
Att ja & Kitty sitter ensamma här hemma i lägenheten gör inte funderingarna mindre. Bara Kitty är som en stor bok med minnen. Under dessa 2år som jag har haft henne, så kan jag ibland ligga å tänka på allt vi varit med om sen hon var en liten kattunge. Det slår mig vad jag har vuxit som människa, både i tanke och handling. Jag har mognat, jag tänker mer realistiskt och har kloka värderingar. Tänk vad två år kan göra. 
Nu vill jag bara släppa alla funderingar om framtiden.
Jag vill njuta av varje dag och bli av med den enorma klumpen i magen.
